Utrikes.

2021-11-12 08:24
  • Parlamentet i Santiago.
    Parlamentet i Santiago.
  • Polis griper demomstrant utanför parlamentet under protester 2011.
    Polis griper demomstrant utanför parlamentet under protester 2011.
  • Augusto Pinochets militärjunta grep makten i Chile 1973.
    Augusto Pinochets militärjunta grep makten i Chile 1973.
  • Demonstranter med nationella flaggor under protester 2019.
    Demonstranter med nationella flaggor under protester 2019.
  • Eliza Loncon.
    Eliza Loncon.
  • Gabriel Boric.
    Gabriel Boric.
  • Den extrema högerns presidentkandidat, José Antonio Kast, som tidigare betraktades som en lite exotisk men ofarlig överlevare från Pinochetepoken, ligger plötsligt lika med Gabriel Boric från Frente Amplio i opinionsmätningarna.
    Den extrema högerns presidentkandidat, José Antonio Kast, som tidigare betraktades som en lite exotisk men ofarlig överlevare från Pinochetepoken, ligger plötsligt lika med Gabriel Boric från Frente Amplio i opinionsmätningarna.
  • Elisa Loncon i parlamentet.
    Elisa Loncon i parlamentet.
  • Marco Arellano.
    Marco Arellano.
  • Gabriel Boric.
    Gabriel Boric.
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Chiles splittrade vänster går in i valspurten

Förändringens vindar blåser genom landet vars politiska moderna historia präglats av militärdiktatur och neoliberalism, men även av radikala studentprotester och en världskänd feministrörelse. Lars Palmgren rapporterar om en heterogen, delvis spretig vänsterrörelse inför presidentvalet i Chile.

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det vilade något skrämmande över den tunga, grå palatsliknande byggnaden mittemot Hotel España, där jag bodde första gången jag kom till Santiago de Chile i början av april 1974. En tillbommad, övergiven byggnad, omgärdad av en kyla som kändes hotfull och som man därför tog långa omvägar förbi. Först efter några dagar upptäckte jag att den grå byggnaden i själva verket var hjärtat i Chiles demokrati. Det var där kongressen varit inhyst. Nu var det en symbol för nederlag, lika potent som det bombade presidentpalatset La Moneda, några kvarter därifrån.

Idag, nästan 50 år senare, representerar den grå byggnaden motsatsen – nu är den en symbol för hopp. Det är här grunden för Chiles framtid håller på att gjutas. Den konsti­tuerande församlingen, det direkta resultatet av upproret den 18 oktober 2019, flyttade för drygt tre månader sedan in i den gamla kongressbyggnaden och är i full färd med att skriva Chiles nya konstitution. Den som ska ersätta den som militären skrev och som antogs 1980.

– Jag gillar att känna hur historiska epoker kopplas samman. Det är nästan som att höra ekot av Salvador Allende, Eduardo Frei och flera andra av Chiles stora politiker. Och det känns faktiskt som att den parentes som öppnades med militärkuppen 1973, nu äntligen är på väg att stängas, definitivt stängas. Och att det sker just här är perfekt, säger Patricio Fernández.

Han är en de 155 valda delegaterna i församlingen, journalist och författare, och ingår i det ”socialistiska kollektivet” – en av de informella grupper som formats inom församlingen.

– Det är vänstern som dominerar den konstituerande församlingen. Men, betonar Patricio Fernández, det är en heterogen vänster där långt ifrån alla har någon partianknytning. En vänster som stimulerar till debatt och inte är fastlåst i prefabricerade lojaliteter.

Tycker olika om Kuba och Venezuela

Det mest talande exemplet är kommunistpartiet och Frente Amplio, en vänsterfront som bildades av flera partier som växte fram ur studentmobiliseringarna 2011. Trots att kommunistpartiet ingått en allians bakom Gabriel Boric från Frente Amplio som kandidat i presidentvalet den 21 november, driver de i den konstituerande församlingen ofta mycket olika förslag. Under debatterna inför primärvalet då Gabriel Boric vann överraskande stort mot kommunistpartiets Daniel Jadue, framgångsrik borgmästare i Santiago-kommunen Recoleta, klargjordes också flera viktiga skillnader i internationella frågor.

Inför presidentvalet i Nicaragua den 7 november stöttade till exempel kommunistpartiet kandidaten Daniel Ortega, medan Gabriel Boric från Frente Amplio kritiserade honom för att ha fängslat nästan alla potentiella motkandidater. Inför den demonstration som oppositionen på Kuba har utannonserat till den 15 november delar kommunistpartiet den kubanska regeringens uppfattning att det rör sig om en provokation finansierad och organiserad av Washington, medan Gabriel Boric försvarar demonstrationsrätten. I Venezuela där det hålls lokal- och regionalsval samma dag som valet i Chile, den 21 november, stödjer kommunistpartiet Nicolás Maduro, medan Gabriel Boric anklagar honom för brott mot mänskliga rättigheter och håller honom ansvarig för den situation som har drivit ut närmare sex miljoner venezolaner i landsflykt – varav över en halv miljon till Chile.

Kan bli problem efter valet

Det är tunga skillnader som avslöjar dramatiskt olika uppfattningar i synen på vad som är socialism. Men i presidentvalet står de ändå enade bakom det program som Gabriel Boric presenterat, och som han beskriver som feministiskt och ekologiskt.

– Det är sunt att kunna enas kring centrala frågor och samtidigt vara oense i andra, säger Patricio Fernández.

– Kanske är det till och med ett lite kittlande löfte om en ny öppenhet inom vänstern, ett brott med den gamla rostiga sekterismen och den automatiska kritiklösa lojaliteten gentemot dem som lagt beslag på begreppet socialism.

Men Patricio Fernández varnar också för att samma öppenhet och skillnader kan komma att bli ett problem för Boric, i det fall han går segrande ur valet.

– Kommunistpartiets stöd till honom sprudlar knappast av entusiasm och flera av partiets ledare har varnat för att om han avviker från programmet, om så bara en tum, får han räkna med inte bara kritik, utan motstånd, säger han.

Men den konstituerande församlingen tycks leva sitt eget liv. Att valkampanjen gått in i ett dramatiskt slutskede märks knappast här. Elisa Loncon, mapucheledare, doktor i lingvistik som Time Magazine nyligen utsåg till en av årets 100 mest inflytelserika personer – och som även är den konstituerande församlingens talman, säger att hon inte ens haft tid att fundera över vem hon ska rösta på.

– Konstitutionen står över dagspolitiken. Oavsett vem som segrar i presidentvalet måste han eller hon, liksom alla andra chilenare, följa konstitutionen. Min uppgift är inte att ta ställning i alla svängningar i den politiska konjunkturen, utan arbeta för en konstitution som kan lägga grund för ett nytt inkluderande Chile som lever i harmoni med både människor och natur.

– Men det är klart, tillägger hon, vårt arbete kommer att underlättas om den president och det parlament som väljs den 21 november är positivt inställda till vårt arbete.

Högerextrem presidentkandidat

Men alla är inte positiv inställda. Och enligt de senaste opinionsmätningarna tycks motståndarna, de som vill att den konstituerande församlingen ska misslyckas, ha stärkt sin ställning. Den extrema högerns presidentkandidat, José Antonio Kast, som tidigare betraktades som en lite exotisk men ofarlig överlevare från Pinochetepoken, ligger plötsligt lika med Gabriel Boric från Frente Amplio i opinionsmätningarna. Samtidigt har regeringskoalitionens kandidat, den oberoende liberalen Sebastián Sichel – som alla räknade med skulle vara Borics främsta motståndare i andra valomgången, rasat katastrofalt. Sichel har visserligen gjort dåligt ifrån sig i valdebatterna, men det har alla andra kandidater också.

Den obehagliga förklaringen till Antonio Kasts avancemang har mer att göra med hur levande kommunistskräcken är i Chile. Och alltid har varit.

När jag första gången kom in i den slitna matsalen på Hotel España var det som om allt stelnade – blickarna, handen med gaffeln eller glaset på väg till munnen. Vid de flesta borden satt bara en person, vid några få två. Alla var, i mina ögon, gamlingar. Jag hade skägg och ganska långt hår, att jag också hade skabb syntes inte, men att jag upplevdes som ett hot var alldeles klart. Och när jag efter att ha ätit gick därifrån, svettig och utmattad av alla mördande blickar, hörde jag väsande röster; ”comunista”, ”allendista”, ”izquierdista”, ”mirista”, eller bara fnys… ett mummel av avsky.

Hotellet var som ett slags pensionärshem. De flesta av gästerna bodde där permanent. Samtidigt, under dagarna, träffade jag andra pensionärer – asylsökanden i olika hus som stod under den svenska ambassadens beskydd. Lärde mig dansa tango, läste högt ur dokument om Chiles offentliga sjukvård. Jag lärde mig göra barros lucos och pisco sour, och diskuterade vad som borde ha gjorts för att undvika kuppen. Här var alla ”kommunister”.

Chile bestod, insåg jag, av mer olika världar än jag föreställt mig. Och så är det i dagens Chile också. Även om man i den gamla kongressen kan få en känsla av att det har förändrats.

– Det som gäller därute gäller inte härinne. Här i den konstituerande församlingen har de extrema positionerna försvagats istället för att stärkas. Högern har splittrats och mycket tyder att den kommer att splittras ytterligare, samtidigt som vänstern har öppnat sig, säger Patricio Fernández.

Grotesk polarisering

Men när den konstituerande församlingen invigdes, för bara drygt tre månader sedan, var den en nästan groteskt förstorande spegel av den polarisering som rådde i samhället.

– Vi hälsade inte på varandra. Knappt ens tittade på varandra, berättar 31-åriga Marco Arellano, som är en av 27 delegater som valdes till den konstituerade församlingen på den valsedel som gick under namnet ”Lista del Pueblo”.

Listan bestod av oberoende kandidater, aktivister från upproret som var skeptiska till de politiska partierna, och hade en häpnadsväckande framgång.

– I början kände vi oss som kungar. Vi ville allt och dessutom att det skulle gå fort. Men bristen på erfarenhet i kombination med total avsaknad av måttfullhet och en stor dos högmod och arrogans ledde snabbt till total kollaps, säger Marco Arellano.

”Lista del Pueblo” upplöstes, planerna på en egen presidentkandidat begick harakiri och den mest synlige ledaren avslöjades med att ha ljugit – och lämnade den konstituerande församlingen med svansen mellan benen.

– Det var intensivt, medger Marco Arellano. Jag har aldrig lärt mig så mycket på så kort tid. Det känns som att det har gått ett år. Men samtidigt upptäckte jag hur många vi är i alla olika grupper, till och med inom högern, som kämpar för samma sak.

Hans egna politiska prioriteringar är kampen mot korruption och för miljö och klimat.

– Vi arbetar nu med ett projekt vi kallar Ekokonstitution. Och jag tror att vi redan har lyckats med att få hela församlingen att inse att vi människor är en del av naturen, inte en art med rätt att utnyttja naturen för sina egna syften. En insikt som är mycket mer radikal än vad den låter, och som har potential att förändra allt. Åtminstone nästan allt.

Starta studiecirklar om klimatet

Marco Arellano arbetar med ett stort nätverk av lokala miljö- och aktivistorganisationer med vilka han, inspirerad av medarbetare som tidigare varit flyktingar i Sverige, försöker få till stånd någon slags studiecirkelverksamhet. Både för att fördjupa och sprida kunskaperna om ekologi och klimat, och för att bredda delaktigheten i den konstituerande församlingens arbete. Att över 40 procent av delegaterna i den konstituerande församlingen är under 40 år är hoppingivande, men ibland också också begränsande. Många var inte ens födda när demokratin kom tillbaka och har inga egna minnen av diktaturen.

– Ändå hade många i början en tendens att tala om diktaturen stup i kvarten. Det gällde fram för allt de som definierar sig som vänster, men också hos en del högerut, säger Patricio Fernandez.

– Det var som om diktaturen var deras viktigaste argument i alla upptänkliga frågor. Men det märkliga var att när jag försökte berätta om mina erfarenheter från diktaturen och om hur vi försökte göra motstånd, om svårigheterna och riskerna, så korrigerade de mig! Jag som varit med hade fel, de som inte varit med visste hur det låg till.

Att lyssna på den andre

När jag återberättar Patricio Fernandez historia för den konstituerande församlingens talman Eliza Loncon skakar hon på huvudet.

– Ja, säger hon eftertänksamt, det var många som uttalade sig tvärsäkert om saker de egentligen inte visste något om. En del gör det fortfarande. Lyssna bara på hur de talar om oss mapuches.

Men så skrattar hon.

– Den konstituerande församlingens stora seger är att tvärsäkerheten har slipats bort. Här har vi tvingats lära oss att lyssna på den andre och att vara ödmjuka gentemot verkligheten. De som inte förändrats i den riktningen är idag försvinnande få, en handfull bara.

Marco Arellano skrattar också gott åt Patricio Fernandez historia, men har också lite dåligt samvete. Han var ju själv en av dem som trodde sig veta allt.

– Ja, ja... lite pinsamt är det ju, men nu är jag säker på att vi är på väg att lägga grund för ett nytt, bättre Chile. Men jag vet också att det kommer att ta tid. Även om vi skriver en riktigt bra konstitution och även om Gabriel Boric blir president, så måste vi fortsätta att kämpa, säger han.

– Det kommer säkert att ta 15–20 år– kanske mer, innan den demokratiska atmosfär som finns härinne blir normal också därute, på gatan.

Ljus i mörkret

Första maj 1974 var en tyst dag. Det var bara diktaturen som firade. Den kallade det ”Arbetets dag” och Pinochet höll tal i tv. På det före detta kubanska konsulatet på Los Leones-gatan mindes de asylsökandena den senaste första maj, den före kuppen, då uppemot en miljon människor marscherat genom Santiagos gator. Men också hur splittringen inom vänstern då hade manifesterats och till och med lett till bråk.

Men någon kring bordet hade också en lite hoppingivande nyhet: Det ryktades om att motståndsmän hade kastat påsar med rödfärg på flera officiella byggnader i centrum. Inte mycket att yvas över, men ändå ett litet fladdrande ljus i mörkret. När jag sent på eftermiddagen kom släntrandes ”hem” till Hotel España kände jag att något var konstigt och vred huvudet mot den grå kongressbyggnaden, som jag annars alltid undvek att titta på. Där, på väggen bredvid entrén, såg jag en stor fläck av rödfärg, och kände plötsligt som ett bloss av hetta i själen.

Ett avlägset löfte som nu kanske är på väg att uppfyllas. 


Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Tipsa om artikeln via e-post